Traditionell cancerbehandling

Senast ändrad: 26 mars 2019

Cancer är föremål för en intensiv forskning och nya terapier utvecklas ständigt. I detta avsnitt fokuserar vi på de traditionella, skolmedicinska sätten att behandla cancer. Om du är intresserad av kompletterande cancerbehandlingar kan du också hitta information om det på vår hemsida.

Målet med cancerbehandlingarna är att bota cancern och se till att den hålls i styr. Återfall av cancern och dess spridning förhindras. Symptomen som orsakas av tumören lindras. Modern cancerbehandling är i ständig utveckling och man har uppnått fina resultat. Behandlingarna kan dock leda till ett försvagat immunförsvar för patienten.

Den exakta typen av cancer måste bestämmas för att man skall kunna välja rätt metod för cancerbehandlingen. Cancerns spridning i kroppen måste också utredas, eftersom behandlingen av spridd och lokal cancer kan vara mycket annorlunda.

Individuell cancervård

Vården av cancer följer ett mycket individuellt mönster. Det som fungerar hos en människa fungerar inte nödvändigtvis för en annan. I den traditionella cancervården är det viktigt att utnyttja de kliniskt undersökta metoderna som har blivit testade och förbättrade i många studier.

Den bakomliggande planen för den traditionella behandlingen av cancer är att operera och/eller bestråla cancertillväxten i ett så tidigt skede som möjligt. Den ständigt pågående utvecklingen inom farmacin syftar till att skapa de sämsta möjliga förutsättningarna för tillväxt av cancer.

Kirurgisk behandling av cancer

En av de viktigaste cancerbehandlingarna är att den opereras bort (kirurgisk behandling). Maligna tumörer, såsom cancer och sarkom, behandlas traditionellt i första hand genom kirurgi. Man gör det för att förhindra cancerns tillväxt. Ofta måste även avlägsnas litet frisk vävnad kring cancern. Detta görs för att förhindra den lokala spridningen av tumören.

Nuförtiden försöker man avlägsna så litet frisk vävnad som möjligt. Till exempel är målet att operera bröstcancer utan att man behöver ta bort hela bröstet. Om cancern har spridit sig för långt är det dock inte möjligt med en så här konservativ operation. Ibland måste de omgivande vävnaderna tas helt bort. Ibland tas även hela interna organ bort (radikal operation). En så här radikal kirurgi avlägsnar alla detekterbara tumörer och en del av den omgivande friska vävnaden. Radikal kirurgi har som mål att cancern helt försvinner. Om det utrymme är stort som blir kvar när tumören avlägsnats kan man få fyllning av närliggande vävnader. Ofta undersöks och vid behov avlägsnas lymfkörtlarna och -kärlen nära cancern Med detta eftersträvas att cancern inte sprids (metastasering).

En lyckad canceroperation kännetecknas av kännedom om cancerns typ, cancerns, cancerns, dess spridning och dess placering i kroppen. När operationen görs vid ett tidigt stadium är cancerns prognos ganska bra.

Canceroperationen kan vara den enda behandlingen man får, men ofta ges strålbehandling och läkemedelsbehandlingar påbörjas också. En dylik kombinationsterapi är nödvändig eftersom cancerceller kan börja spridas till andra ställen i kroppen i ett mycket tidigt skede, och detta kan inte förebyggas genom operation.

Ibland är tumörerna på så besvärliga ställen att de inte kan opereras helt eller ens delvis. En del cancerformer kan inte alls opereras, såsom tex. cancer i blodsystemet (leukemi) som inte alls bildar fasta tumörer.

Cancersymptomen kan lindras genom kirurgi. Ett exempel på en avlastningsoperation är att öppna en tilltäppt gallkanal eller tarmobstruktion hos patienter med cancer i bukspottskörteln.

Med metastas operationer kan vissa metastaser avlägsnas exempelvis från levern, lungorna eller benstommen. Ofta finns det så många metastaser eller de är på så svåra ställen att kirurgen tvingas ge upp.

Numera kan man med olika operationer förebygga vissa cancerformer eller avlägsna förstadium till cancer. Förebyggande kirurgi kan användas för att behandla förstadier till tarmcancer. Exempelvis kan den som bär på den så kallade bröstcancergenen avlägsna helt sina bröst.

Strålbehandling

Strålningsterapi ges vanligen för att komplettera det kirurgiska ingreppet och för att minska risken för lokal spridning. I vissa cancerformer kan det räcka med strålbehandling utan kirurgi.

Strålningsterapi utnyttjar radioaktiv strålning som förstör cancerceller och krymper tumörerna genom att utsätta cancerceller för strålningsskador. Även frisk vävnad förstörs, men med modern teknik kan den friska vävnaden bättre sparas. Cancerceller brukar dela på sig snabbare än friska celler, så de är särskilt känsliga för strålbehandling.

Ungefär hälften av cancerpatienterna får strålbehandling i något skede av sin vård. Strålningen riktas vanligtvis direkt mot tumören eller metastasen. Vid behandling av utbredd cancer kan strålbehandlingen ibland ges till exempel till hela överkroppen. Strålbehandling kan ges med en särskild yttre strålningskälla eller internt genom att införa strålningskällan på ett eller annat sätt i kroppen. Ett exempel på det senast nämnda är isotopbehandling där det radioaktiva läkemedlet inverkar direkt på tumören och ger endast mycket små skador åt den friska vävnaden.

Om cancern är lokal, beror valet mellan kirurgi och strålbehandling på effektiviteten av behandlingen och man avgör den skadan som orsakas av behandlingarna. Betydelsen av strålbehandling vid cancer har ökat, särskilt med utvecklingen av de konserverande behandlingarna.

Strålbehandling kan ges antingen före eller efter operationen. Till exempel, om kirurgen inte helt tar bort tumören eller risken för återfall av tumören är hög, kompletteras behandlingen vanligtvis med strålbehandling efter kirurgin. Före operationen kan tumören minskas på förhand genom strålbehandling.

En kombination av strålbehandling och kemoterapi blir ibland aktuellt. Dessa behandlingar förstärker varandra och ger effektivare vård. Den så kallade kemostrålningsterapin har gett bättre resultat vid behandling av många typer av cancer, såsom vissa typer av lungcancer, och cancer i huvudet och halsen. När man använder cytostatiska medel ökar emellertid de negativa effekterna av strålbehandling.

Strålbehandling är helt smärtfri och riktar sig direkt mot tumören eller metastaserna. Strålningsterapi ges ofta periodvis tex under 2-8 veckor. Strålningen ges dagligen vanligtvis i form av små enstaka doser mestadels under vardagar. Behandlingen tar några minuter åt gången. Fördelningen av strålbehandlingen i flera mindre doser minskar de negativa effekterna på de friska vävnaderna och effektiviteten av strålbehandling förbättras för tumören. De flesta människorna kan leva ett ganska normalt liv under behandlingen. Istället för denna periodvisa (intermittenta) strålbehandlingen kan i vissa fall användas en s.k. accelererad (snabbare) strålterapi.

Framsteg inom teknologi och medicin har gjort att strålningsterapi mer noggrant kan riktas mot tumören samtidigt som skadan på frisk vävnad reduceras. Strålningsterapi är vanligtvis en ganska väl tolererad cancerbehandling. Ännu ger dock behandlingarna biverkningar.

Strålningsterapi påverkar inte bara cancerceller utan även normala celler. Effekterna på den friska vävnaden beror till stor del på den använda strålningsdosen, längden av behandlingstiden och den delen av kroppen som tar emot strålningen. Biverkningar uppträder endast i det område av kroppen som bestrålas.

Biverkningar av strålbehandlingen kan uppkomma redan under behandlingen, omedelbart efter behandlingen eller mycket senare, ibland även efter flera år. Omedelbara biverkningar av strålbehandlingen upptäcks i snabbt delande vävnad såsom hud, slemhinnor och benmärg. De flesta biverkningar kan nuförtiden effektivt förhindras och behandlas.

Cancermedicin

Typiska cancermediciner är cytostatika (cellgifter, kemoterapi), som avser att förstöra de maligna cellerna. Cytostatika hämmar celldelningen och orsakar därmed celldöd. Cancermediciner kan ges för att minska eller förstöra en befintlig tumör och för att motverka att en malign tumör får fotfäste.

Cytostatika påverkar alla celler, även i den friska vävnaden. Cancerceller delar dock ofta på sig mycket snabbare än normala celler, vilket gör cancerceller särskilt mottagliga för cytostatika. I de friska cellerna blir cellgifternas effekt mindre, och friska celler återhämtar sig också snabbare från behandlingen. Cellgifterna har något mindre betydelse inom cancervården då nya biologiska läkemedelsbehandlingar har utvecklats. Cytostatika används dock fortfarande allmänt.

Olika typer av cellgifter används vid behandling av cancer, som ger sin effekt på olika sätt. Det vanligaste är en kombinationsbehandling av flera olika kemoterapeutiska medel. Kemoterapins effekt är beroende av tumörtypen, tumörens storlek, cancerns tillväxthastighet och andelen aktiva celldelningar i cancercellerna.

Cytostatika kan ges i tablettform eller i form av dropp direkt in i blodkärlet. Ibland ges läkemedlet lokalt, till exempel in i lungsäcken, urinblåsan eller i ryggmärgskanalen. Intravenös behandling ges vanligtvis på ett sjukhus, men patienten kan fara hem efter behandlingen.

Vanligtvis ges behandling med cellgifter med 3-4 veckors mellanrum. Detta ger inte cancercellerna tid att återhämta sig, men den friska vävnaden får sin välbehövliga paus. Kemoterapi kräver noggrann övervakning av blodvärden.

Cytostatika ger biverkningar. Vanligt är det med allmännt illamående, håravfall och trötthet. Biverkningarna varierar individuellt. Vissa biverkningar kommer att försvinna om några dagar, men patienten kommer vanligtvis att helt återhämta sig från kemoterapi efter några månader.

Nuförtiden ges det också läkemedel i form av hormoner. Dessa kan kallas precisionsläkemedel. Effekten av den hormonella cancerbehandlingen bygger på principen att man förhindrar produktionen eller effekterna av ett vikigt hormon för tumören. Hormonell cancerbehandling används till exempel vid behandling av bröstcancer, prostatacancer, sköldkörtelcancer och livmoderscancer. Hormonerna reglerar starkt den normala tillväxten och utvecklingen av de ovan nämnda organen.

Hormonbehandlingar tolereras väl jämfört med cytostatika. Hormonbehandling är vanligtvis en långsiktig behandlingsmetod, där behandling ges vanligtvis i många år. Ibland kan hormonbehandlingen fortsätta under resten av patientens liv.

De nya biologiska läkemedlen mot cancer är precisionsmediciner riktade mot cancern. Precisionsläkemedel är anticancer-vaskulära tillväxtdroger, antikroppar och läkemedel som hämmar aktiviteten hos en viss gen i en cancercell. Dessa är tyvärr dyra läkemedel.

Biologiska precisionsläkemedel ger ofta den fördelen att biverkningarna är mindre än hos cytostatika eller strålningsbehandling eftersom läkemedlet bara påverkar cancercellerna. Precisionsläkemedel, såsom antikroppar, blir allt vanligare vid behandlingen av cancer. Effekterna hos dessa biologiska läkemedel hänger samman med vissa specifika cellstrukturer och funktionsstörningar hos viss typer av tumörer.

Immunologisk cancerterapi (immunoterapi) är en mängd olika behandlingsmetoder mot cancer som försöker störa cancercellernas försvarssystem på olika sätt. Här är målet att förbättra kroppens immunförsvar och därigenom ge kroppens egna immunförsvarssystem bättre chanser i kampen mot cancercellerna. Vid immunoterapi kan patienten också ges cytostatika eller andra läkemedel som stör cancercellernas tillväxt. För närvarande sker det mycket utveckling på området och det forskas flitigt med immunologiska cancerbehandlingar.

Antikroppsbehandlingar har varit föremål för aktiv forskning under de senaste årtiondena. Antikroppar verkar på många sätt på behandlingen av cancer. Antikroppar särkilt utvecklade mot cancervävnad kan bindas till markörer (antigener) på ytan av cancervävnaden. Således markeras cancercellerna för det egna immunförsvaret som sedan kan förstöra cancercellerna. Nobelpriset i medicin utdelades år 2018 till utvecklingen inom immunoterapi och antikroppar.

Antikroppar kan förhindra effekten av olika tillväxtfaktorer just för tumören. Antikroppar kan också användas för att transportera in i cancercellen olika cellgifter (cytostatika eller strålningseffekter), varigenom nackdelarna för de friska cellernas tillväxt reduceras. Många antikroppsbehandlingar tolereras ganska väl. De vanligaste biverkningarna är feber, frossa och utslag.

Nyare, effektivare droger har i stor utsträckning eliminerat de traditionella interferonerna. Interferoner är proteiner som fungerar som hormoner. Kroppens egna celler producerar interferon. Interferon har använts för att behandla vissa cancerformer, antingen ensamt eller i kombination med andra läkemedel mot cancer. Behandlingsperioden är vanligtvis flera månader, ofta behövs flera år. Interferonbehandlingar har exempelvis använts vid behandling av lymfom och melanom. Interferon är en immunologisk behandling av cancer, som syftar till att förstöra cancerceller genom att påverka kroppens egna försvarsmekanismer. Biverkningar som orsakas av interferonbehandling är influensaliknande symtom och feber. Biverkningarna kan kraftigt variera.

Cancermedicin ges ofta som kombinationsterapi. Med detta vill man göra patientens chanser att bli botad så bra som möjligt.

Medicinering kan också ges i förväg som profylaktisk behandling eller kompletteras med kirurgisk behandling. Adjuvant (kompletterande) behandling innebär att behandlingen kompletteras med läkemedel mot cancer, precisionsläkemedel eller hormonella läkemedel. Man avser också att förstöra små, osynliga metastaser som ännu kan finnas efter operationen eller strålbehandlingen. Denna behandling har förbättrat prognosen för många cancertyper och anses också vara en av huvudorsakerna till förbättringen av prognosen hos cancerpatienter.

Ofta är det nödvändigt att komplettera läkemedel med särskilda stödåtgärder, till exempel för att lindra symptomen som cancerbehandlingar ger upphov till. Stödåtgärden kan bidra till att förbättra patientens livskvalitet under och efter behandlingen. Till exempel är läkemedel mot illamående användbara för patienter som får kemoterapi som cancerbehandling. Behandling av cancersmärta är också en cancerbehandling.

Målet med den symptomatiska behandlingen (palliativ vård) är att lindra patientens fysiska och psykiska symtom och förbättra patientens livskvalitet. Ofta ges flera symtomatiska behandlingar till exempel för att lindra dessa symtom: smärta, förstoppning, illamående, förvirring och trötthet.

Om cancer inte kan botas kommer fokuset att vara att behandla patientens symtom så att patienten kan leva ett så bra liv som möjligt. Symtomatisk behandling är av central betydelse för personer med cancer. Metoderna för den symptomatiska behandlingen kan vara delvis de samma som i primärterapin. Strålningsterapi kan till exempel minska metastaserna, vilket gör patientens tillstånd bättre. Förutom de fysiska symptom har man som syfte att lindra patientens psykiska symtom, såsom rädslan för döden och ångest.

Litteratur och andra källor